pussmonster.blogg.se

Jag kan inte ta in en gång för alla att mitt barn inte lever. I tanken kan jag förstå att allt är som det ska vara, att han har det bättre där han är, utan smärta, utan illamående, utan de eviga behandlingarna, utan tumörer som växer och tar över. I evigt lugn och ljus och stillhet. Jag kan känna mig helt övertygad om att han har det bra där han har. Men min kropp saknar. Den tar in och känner en liten bit i taget. Efter intensiva dagar med disputation och sedan några dagars resa så kändes det som en chock att komma hem och inse att han fortfarande är död. Det kändes som om nu har vi gått igenom den här perioden så länge så nu borde den vara över och allt borde vara som vanligt igen (vad nu "som vanligt" skulle betyda i vårt fall). Men det är inte över. Han är fortfarande död. Det kändes som om insikten trängde in ännu ett lager in i mina celler. 

Jag fick ett mail om att uppdatera hans plats i kön på den skola som jag ville han skulle gå på. Det knockade mig ännu en gång. För tusende gången så insåg jag att det går inte över. Det kommer alltid att komma tillfällen när han skulle ha varit med; skolstart, Halloween-fest, födelsedagar, jul, sommarlov. Varje gång så känns smällen lika starkt.

Sen blev jag sjuk. Jag är för det mesta skonad från olika fysiska symptom men denna vecka har det känts som om systemet som är jag saknade honom så mycket så jag blev helt knockad. Kanske var det inte så. Kanske var det något helt vanligt influensavirus som attackerade mig. Men det kändes som om jag blev sjuk av saknad. 

I Joan Didions Ett år av magiskt tänkande så tar det ett år för henne innan insikten börjar sjunka in. Jag har ersatt min stödgrupp för familjer som kämpar med neuroblastom till en grupp om föräldrar som förlorat sitt barn till cancer.  Vad jag ser där är att det kan ta många år, kanske resten av livet.

Det där hålet finns där hela tiden. Ibland är det litet och hanterbart, när vardagen fylls upp med annat och jag har förmågan att se allt det fina som finns kvar. Ibland tar det upp hela mig så att bara skalet finns kvar. Som i Albert György Ginevras skulptur Melancolie.