Tillbaka!
Så vände det även denna gång. Kämpen mår bättre och bättre för varje dag och nu består dagarna återigen av att cykla runt i korridorerna och charma sjukhuspersonalen eller lägga beslag på alla leksaker i lekrummet. Det gick många dagar den här gången utan att han åt i stort sett någonting alls. Förutom högdosen (och då hade han sond) så har det sällan gått så många dagar utan att han ätit i alla fall något. Men igår satt han med och åt middag och fick i sig några bitar köttbulle och potatis och idag blev det både lite frukost och lite lunch. Konstigt nog så kommer orken igång innan aptiten och innan han har börjat äta igen. Jag tror att han själv känner sig lycklig när han inte längre mår dåligt och så kommer orken av sig självt.
Lycklig är just hur han ser ut när han rullar runt i korridoren med bus i blicken efter några tuffa dagar. Själv går jag igenom samma cykler som varje gång (de börjar kännas lite väl bekanta). Det värker i min egen kropp när han mår dåligt och det sitter en panikkänsla i magen när han vägrar äta (trots att läkarna inte är oroliga då det handlar om dagar och inte veckor eller månader och han har en sån fin vikt till att börja med). När det vänder och leendet och orken och till slut aptiten kommer tillbaka så kommer lyckan även till mamman. Men till skillnad från kämpen som sen traskar vidare med sitt uppdrag att ta sig an den här världen så kommer för mig ett bakslag, då känslorna som inte fick plats innan vill komma ut och bli uppmärksammade. Så går jag runt och känner mig som ett stort blödande hjärta på två ben.