Ett slags liv
Jag vill att det ska vara ett liv. Jag insisterar inför mig själv att vi ska ha ett liv. Jag vill inte att åren ska gå och vi ska leva i konstant undantagstillstånd. Så när kämpen är sig själv och provsvaren hoppfulla så vill jag bara vara i det som är. Som om vi bara har fina sommardagar tillsammans, så som man har när solen skiner och man är mitt i livet. Med bara lite fler slangar och mindre hår. Men ibland känns det som om det skulle vara en lättnad att krypa in i undantagstillståndet, som jag gjorde mer förra gången. Att tänka att nu kämpar vi och livet är det där som kommer sen, när vi kämpat färdigt. Nu tänker jag att livet är nu. Det gör att svängningarna är kraftigare. Jag upplever fortfarande att jag förhåller mig till olika världar, men inte som om jag långsam tar mig tillbaka från den ena världen till den andra. Utan som om jag slängs mellan världarna från dag till dag, ibland på samma dag. Det känns inte som att låtsas, som det en gång gjorde. Det känns bara som om jag aldrig riktigt lyckas bearbeta vad som händer. (Har jag någonsin lyckats med det?) Som om jag är en disktrasa som kramas ut och slängs åt olika håll. Så stannar jag upp en stund och sitter här och känner mig just som en urkramad disktrasa.
Så tar det också närmare en vecka innan jag uppdaterar att vi fick fira att kämpen har en har en infektion i lungorna. En konstig sak att fira, hade jag trott en gång i tiden, men under omständigheterna helt klart en orsak till firande. Vi vet fortfarande inte vilken sorts infektion det är, det kan vara en virus-, bakterie- eller svampinfektion, men CT-röntgen visade att det med mycket stor sannolikhet är en infektion som det handlar om. I fredags fick vi åka till Rigshospitalet igen för sövning och för att ta prover från lungorna som ska analyseras. Men vi väntar inte på svar och vilken behandling som ska ges. Igår satte vi igång med omgång 3.
En vecka tappade vi, för att sen hamna tillbaka där vi var igen. Plus en infektion att hantera. Sex dagars intensifierad rädsla och så kan vi pusta ut igen. För den här gången. Ju längre bort från cytostatikan desto piggare blir kämpen. Infektionen syns på röntgenbilderna men märks inte alls av hos kämpen, så innan vi satte igång igår så mådde han så bra som han kan må på alla sätt. Men redan dag ett av behandlingen känner han av den och illamåendet sätter in. Han är känsligare nu.
När behandlingen är klar på fredag så ska vi försöka oss på en semester i några dagar på barncancerfondens Möllegård. Nu när vi tappade en vecka så blir det just när kämpen kommer att vara som mest utslagen efter behandlingen (om allt fortsätter enligt planerna vilket vi så väl vet att det sällan gör). Men ambitionen är semester, om än bara någon timme bort. Ännu ett försök till ett slags liv.