Kära 2020,
Kära 2020,
du har orsakat så mycket smärta för så många människor. Av den anledningen så är du verkligen ett riktigt skitår. Men för mig så är du ändå det första fina året på mycket länge. Det året som jag fick min silver lining i form av detta lilla mirakel. För det så är jag dig evigt tacksam.
Tack trots allt,
Luca och Nicos mamma
---
Inte så många ord detta sista inlägg (för i år?, för gott?) - men många bilder. På Nicos julglädje och när vi läser hans första bok. Sen en tomte som jag hittade i ett litet paket bland julsakerna. Luca hade visst gjort den på förskolan, slagit in den och tagit med hem till mamma. Så hade den glömts bort i julstöket den där sista julen när vi var hemma ett par veckor mellan de två första resorna till Los Angeles. En försenad julklapp som legat på vänt. Och en bild på graven som vi besökte på julafton för att tända ljus, pynta och ha julfika.
De sista bilderna är från en artikel i GP om oss (med betalvägg tyvärr). En fin sammafattning av alla dessa svåra, galna år. Allt som varit.
Nu lugn. Nu här. Nu livet.
