Det går aldrig över.
Nej min vän, det går inte över. Nu är det fyra år sedan jag skrev det. För två år sen så tittade jag tillbaka och insåg hur rätt jag hade, på en helt annan nivå än jag vågat föreställa mig två år innan. Nu ser jag tillbaka igen, från ännu ett steg ner i skalan av scenarier som jag aldrig ens vågade tänka fullt ut.
Nu är han död. Ännu en gång så skriver jag för att förstå. Jag var så rädd under så lång tid för hur det skulle gå till. De sa att han skulle dö, men ingen visste hur. Vi pratade om olika scenarier för att vara förberedda. Jag var så rädd. Nu vet jag men det känns som om jag ändå inte kan förstå. Han sov, i ena stunden andades han fortfarande och i nästa gjorde han det inte. Det var vad som hände. I tanken så förstår jag att det var så det gick till och jag kan skriva orden här, men i känslan så går det inte ihop. Jag kan inte förstå att det var det som var döden. Att det var då hans liv tog slut. Hur kan det lilla stilla ögonblicket mellan att han andades och inte andades vara förklaringen till att världen som jag kände den tog slut?
Ibland blir jag arg för att omvärlden runt omkring mig bara fortsätter. Sommaren tar slut och dagis, skolor och jobb sätter igång igen. Hur kan de bara fortsätta utan honom? Det känns obarmhärtigt. Men jag vet att det är som det ska vara. Världen ska gå vidare och jag ska omformas i den.
Jag känner hur det är just vad som händer. Sakta ombildas världen inom mig nu känner jag saknad på just det sätt som jag skrev att jag inte kunde i början. Nu kännner jag det där hålet som jag skrev om att jag inte upplevde. Ett enormt gapande hål mitt i allt. Som ett pussel där den viktigaste biten i mitten saknas, den som visar vad pusslet egentligen handlar om. När vardagen infinner sig. Varje gång jag gör något nytt. Det hugger till i hålet och jag känner hur jag imploderar. En fest där han skulle ha varit med, ett samtal med nya människor om deras barn men där min Luca aldrig ens omnämns.
Världen fortsätter och jag lever vidare i den. Det är som det ska vara, för det är hur det är. Han ska vara död och jag ska leva. Just nu.
Jag andas. Jag skrattar. Jag gråter. Jag älskar. Jag förtvivlas. Jag längtar. Jag skriver. Jag planerar. Jag springer. Jag jobbar. Det går. Men det går inte över. Det går aldrig över.
(Stenen är den som vi valt för att ingraveras och sättas på hans grav.)