Något magiskt på gång
Man brukar säga att kroppen är klok. Att den har sin egen visdom. Så är det kanske, men när det gäller vissa saker så är min kropp också felprogrammerad. Den "vet" vad som händer när man går till sjukhuset för att få besked. Den "vet" att svaret alltid
är dåligt. Katastrofalt. Att man får den sortens svar som gör att jorden går under.
Till samma sjukhus där jorden gick under så många gånger så gick jag och bombom i morse för ultraljud. Sköterskan tittade länge på alla små kroppsdelar och mätte allt som gick att mäta. När jag låg där på britsen så insåg kroppen att den faktiskt "visste"
fel. Hjärtat slutade slå så snabbt och musklerna började slappna av. Gradvis insåg kroppen att inget katastrofalt höll på att hända. Att tvärtom så var det något helt magiskt på gång. Bara 6 cm lång men en helt perfekt liten bebis låg där och
vände och sträckte på sig. Med armar och ben och ett hjärta med fina hjärtslag och njurar och en hjärna som såg om precis som den skulle och en liten liten nästipp. Kroppens stressymptom ersattes av en lugn lyckokänsla. En känsla som jag inte känt
på mycket länge.
Först nu känns det verkligt att det faktiskt blir ett litet syskon. Det värsta illamåendet och utmattningen har lagt sig och idag, vecka 12, slutar jag också med alla hormoner och andra mediciner som jag tagit de senaste tre månader för att det lilla
fröet ska stanna och växa. Nästan 250 sprutor har det blivit samt ett berg piller, plåster och krämer. Nu har min kropp tagit över och producerar sina egna hormoner. Från och med nu så är det som en helt vanlig graviditet.
För tidigt att säga egentligen sa sköterskan men det ser nog mest ut som en pojke. Vi får se, men kanske blir det en lillebror.