pussmonster.blogg.se

För ett år och en dag sedan fick kämpen för första gången neutropen feber. På något magiskt sätt så hade han klarat sig igenom åtta cytostatikabehandlingar utan någon infektion eller inläggning. Utan några längre perioder utan att äta och utan sondslang. Men så fick han Doxorubicin, ett cytostatika som visst också kallas "the red devil" pga färgen och biverkningarna. Sen fick han både bakterier i blodet och mukosit och antagligen någon form av magsjuka som aldrig identifierades men som gjorde att vi blev isolerade. Två veckor låg vi inne när det var som somrigast ute. Så fick vi några dagar hemma innan han opererades den 17:e juli.

 

Jag har så starka minnen från de dagarna. När vi satt vid köksbordet och kollade febern regelbundet för att se var den var på väg och om vi skulle behöva åka in. Vi satt där och skojade med en febrig men fortfarande glad kämpe för att försöka hålla vår egen nervositet i schack. När den nådde 38.5 gick vi till sjukhuset och den natten steg febern till 41 grader efter att han fått febernedsättande. Han låg naken i sjukhussängen med fönsterna öppna mot den svala sommarnatten när sjuksköterskorna lindande in hans handleder och vrister med spritindränkta pappershanddukar för att försöka dämpa febern.   

 

Ett par dagar senare skrev jag det här. Jag minns känslan så väl. Fullständigt olidlig. Det var så mycket jag inte visste. Om biverkningarna och medicinerna och rutinerna och inte minst om vad som skulle hända.

 

Nu ligger vi i samma rum och kämpen har bakterier i blodet igen. Allt som var så främmande då känns så obegripligt bekant nu. Jag känner den här världen så väl. Framtiden vet vi fortfarande inget om. Men nu är vår framtid då och jag önskar att jag kunde resa tillbaka till de där dagarna och viska i mitt skräckslagna öra om att ett år senare så närmar vi oss slutet av alla behandlingar. Att kämpen har klarat sig igenom allt med sin busiga blick i behåll och att han nu har en rufsig kalufs som inte går att styra över.     

 

Även denna gång hade stafylokocker satt sig i slangen och spridit sig i hans kropp. Men till skillnad från för ett år sedan så är han inte neutropen och han svarar bra på antibiotikan och mår bättre för varje dag. Imorgon åker vi till Köpenhamn för att ta oss igenom den sista immunterapibehandlingen. 12 dagar till måste slangen hålla. 12 dagar tills immunterapin är över. 26 tills sista a-vitaminen.