Ebb och flod
Det flyter på. Behandlingsveckan gick mestadels bra, förutom en dag när han bara kräktes oavbrutet, både under själva behandlingen och även efter när vi kom hem. Som alltid så vet vi inte varför, men de andra dagarna gick bra och dagarna efter, när han förut har mått som sämst, så var han knappt påverkad alls. Jag var på väg att tänka att han klarat sig helt fantastiskt bra den här gången, men så visade det sig att en del av biverkningarna kom lite senare denna gång istället. Men det har ändå varit lindrigt, i alla fall jämfört med första och andra gången. Dålig aptit, men han fortsätter i alla fall att äta lite, och perioder med illamående när han kryper ihop in min famn eller med sin apa och bara väntar ut det tills det går över. Men däremellan lek och även en hel del spring. Och gärna många timmars grävande grävande grävande på stranden. Med fina vänner på besök så känns det ändå som om vi gjort det mesta av dessa sista strålande sommardagar.
Min eviga utmaning är att försöka acceptera behandlingarna. Jag behöver fortsätta försöka för det hjälper mig att inte stå emot, att göra allt som jag behöver göra för att inte bara knyta ihop mig själv till en knut av motstånd mot och hat mot cellgifterna. Men jag hatar dem. Trots att jag med hjärnan vet att de kan vara hans räddning så hatar jag dem med alla andra delar av mig själv. Jag vill egentligen inte befästa hatet med ord, vill inte att det ska bli något konkret existerande i den yttre verkligheten. Vill att det ska befinna sig i de odefinierade känslornas suddiga värld, som något som bara ska flyta fram och ebba tillbaka utan att någonsin få någon egentlig form. Sist så väntade jag tills (vi trodde att) cellgiftsbehandlingarna var över innan jag skrev om hur mycket jag hatade dem. Nu går jag sakerna förväg, tillåter mig att utrycka hatet fastän vi har mycket kvar att ta oss igenom, bara för att jag är sur och jag vill. Jag hatar dem. Jag hatar dem. Jag hatar dem. Det är omänskligt att om och om igen tvingas vara en del av att förgifta sitt eget barn. Som så många gånger förut så tänker jag att det räcker nu. Det räcker nu! Inga fler gifter. Inga fler plågsamma behandlingar och ingrepp.
Men allt detta finns bara i mig. Kämpen har inga motstånd. Han hatar inte och lägger inte saker på hög i sitt sinne och tänker att nu har han fått nog. När han mår dåligt så vill han att det ska gå över och när det väl gör det så vill han ha roligt och tänker inte mer på det. Och om allt går som det ska så kommer nu hans friska vecka, med förhoppningsvis lite förskolelek och mera strandhäng. Förutom på onsdag och torsdag då det blir två turer till till Righospitalet för injektion med kontrastvätska och sen kontraströntgen.
Om provsvaren är som vi hoppas så avslutar vi studien efter 6 omgångar, dvs två omgångar till. Sedan ska han antagligen strålas, men för att besluta hur och när och var detta ska göras så kommer de att ha en tumörkonferens (som de kallar det när onkologer och radiologer träffas och diskuterar) i Lund inom kort. Antagligen blir det ytterligare behandling även efter det, kanske mer cellgifter, kanske något annat. Men just nu räknar jag ner tills slutet av dessa behandlingar och tillåter mig (igen) att leka med tanken att det inte behövs några fler cellgifter. Att sista september får han sista cytostatikabehandlingen i försöket och sedan aldrig mer.