pussmonster.blogg.se

                                           

                              

                                               

 

 

Mellan TVD-behandlingarna är pauserna längre och ängeln får längre tid att återhämta sig. Det är fantastiskt att se honom som en vanlig liten ängel, som sover på nätterna (vaknar oräkneliga gånger och behöver tröst men ändå) och äter och dansar och leker. Men kontrasten blir så mycket starkare nu när effekten av behandlingen sätter in igen. När han blir som en liten bebis och jag måste bära runt honom och vagga honom i mitt knä för att han ska somna, när han gråter när vi sätter oss vid bordet för att äta för han har ont eller åsynen av mat gör honom illamående (eller vad det nu är som han regerar på), när jag måste finnas hos honom varje sekund av dagen för att han inte ska bli förtvivlad. Och när hans värden har sjunkit och jag blir livrädd varje gång han stoppar ett finger i munnen eftersom jag inte just desinficerat hans händer och jag tänker att där sitter bakterierna som kommer att ge hans lilla kropp en septisk chock.  

Jag kan det här, tänker jag, jag har gjort det förut. Men det spelar ingen roll. Jag förintas ändå. Det finns ingen poesi efter Auschwitz, sa Adorno. Smärtan, lidandet, förstörelsen är så stor att den suddar ut alla ramar, alla regler, alla sätt vi har att förhålla oss till världen. Vi har inte längre några krokar att hänga upp orden, koncepten på. Min ängels lidande och rädslan för att jag en dag ska hålla honom i min famn när han tar sitt sista andetag är mitt Auschwitz, min förintelse. Ena dagen försöker jag fylla dagarna och tankarna med liv, allt vad det innebär. Nästa sitter jag där utplånad igen.

Jag tänker att evolutionen har gjort ett bra jobb med mig. Det är så här jag ska reagera. Människobebisar är så osjälvständiga och beroende av sina föräldrar att bandet mellan dem måste vara så här starkt. Han lidande måste upplevas som värre i mig än mitt eget lidande och hans död måste upplevas som min död. Om det inte var så fruktansvärt så skulle det vara intressant att kropp och psyke regerar som de gör. Om det inte var för att hela världen försvinner och så gör även själva tanken att något skulle kunna vara intressant.