Fixar och filmar.
Så plötsligt så kändes det så nära. Att han faktiskt kommer snart! Beräknat födelsedatum är 5 augusti men då Luca inte ville komma ut på egen hand utan till sist blev utplockad med kejsarsnitt som lämnade en del ärrvävnad så är rekommendationen att det blir planerat kejsarsnitt denna gång. Antagligen så får jag ett datum för kejsarsnitt ungefär en vecka innan beräknat datum. (Om sjukvården fortfarande fungerar som den ska - men som nuläget ser ut så vågar jag tänka att den gör det.)
Jag fixar och jag filmar. När jag började blogga så tog det tid att vänja mig att skriva om vårt liv så att vem som helst kan läsa. Om alla svåra känslor och saker som hände. Men med tiden så blev det en livlina. Att få formulera mig kring allt det svåra, dela med andra och så småningom allt stöd som det förde med sig. Att med tiden också känna att det gav en slags mening till allt som kändes så meningslöst svårt. Sen i februari i år så har jag även filmat mig själv, min mage och vårt liv. Eller i början så blev jag filmad snarare. Av två fantastiska dokumentärfilmare som inlett ett dokumentärsfilmprojekt med Lucas pappa om Luca, hans kamp och om att leva vidare efter hans död. Efter en tid så bad de även mig att vara med, för att kunna följa båda våra olika vägar frammåt i livet, efter (och med) Luca. När coronapandemin blev ett faktum så fick jag ta över kameran själv. Till en början lite osäkert och försiktigt, men efter ett tag på ett mer självklart sätt. Precis som med bloggen så kändes det ovant i början, men jag vill så gärna berätta. Att Lucas liv och kamp och livsglädje ska få leva vidare. Att fortsätta att skapa mening i det till synes meningslösa. Det är ett långsiktigt projekt och som de fina filmarna själva säger så är det inte ett projekt som inte går att jäkta - det måste få ta tid.
Så länge så fortsätter jag att fixa och filma och ordna och tänka på bebiskläder och amningsbh:ar och skötbord och lanolinolja och swaddlers och ny vagn osv. osv.