Scanxiety
Goda nyheter: benmärgen är fortsatt ren och värdet för NSE, en tumörmarkör i blodet, är fortsatt inom det normala enligt läkaren (det hade ökat något sen sista provtagningen men det är visst vanligt att det hoppar lite grann både upp och ner utan att det behöver betyda något). Men som läkaren också påpekade så är det denna veckas urinsamling och MIBG-prov (MR har vi ännu inte fått tid till eftersom det är brist på narkosläkare...) som är viktigast.
Det visste visst min kropp också för efter en lugn och skön helg började det här krypa sig på under måndagen:
Scanxiety: acute mental psychosis characterized by, but not limited to: irritability, loss of sleep, crying at the drop of a hat, nausea, vomiting, heart palpitations, hyperventilating, forgetting to breathe, headaches, loss of ability to be rational or think clearly, loss of ability to remember why you entered a room, loss of appetite OR inability to stop eating everything that isn't nailed down, pacing, incessant hand-wringing, sweating, staring blankly into space, facial ticks, stepping off a curb without looking both ways, and nonsensical muttering. Subjects should be assumed to be armed and dangerous. Approach with extreme caution, especially if you are a doctor. Attempts at humor, perkiness or inane platitudes are at your own risk.
Denna beskrivning av sk scanxiety delas med jämna mellanrum på supportsidan. Den är komiskt träffande mitt i allt det jobbiga. Beskriver så väl vad som händer med kropp och sinne inför testerna. Det är som att vara lite galen, varför det är skönt att påminnas hur allmängiltig känslan ändå är. Jag antar att det är så en kropp och ett sinne reagerar inför det sannolika beskedet om ditt barn får leva eller dö.
Igår var vi inne för nålsättning och för att få kontrastvätskan insprutad. Idag är det fasta inför sövning, MIBG-prov och så får han en kateter insatt som han ska ha kvar tills imorgon. Även om vi kommer att behöva vänta med svar tills nästa vecka så vet jag att det känns bättre när allt är överstökat och proverna är klara och inlämnade. Det är min kropp och inte mina logiska tankar som styr just nu, och jag vet nu att om vi bara får lämna sjukhuset och fokusera på annat en stund så slutar den att aktivera tillståndet livsfara.
Tills dess hoppas jag att vi slipper vänta allt för länge på sövning, att han får ett ok uppvak och att han inte störs allt för mycket av katetern. Men just nu är han i alla fall mer än nöjd att få en lång lekstund på lekterapin.