Väntans tider
Kära blogg,
du betydde så mycket för mig under hela behandlingsperioden. Det var sån stor hjälp att få skriva av mig och sätta ord på alla känslor och tankar som hopade sig och snurrade runt inom mig. Så kom den efterlängtade tiden efter behandlingen och så var du inte så viktig längre. Jag tänkte ibland att jag kanske borde skriva någon gång bara för att säga hej, hur mår du, vi mår bra, men det har känts rätt skönt att slippa dig och allt som du påminner om.
Men jag har tittat in ibland för att påminna mig själv om vad som hände vid samma tid för ett år sedan. Ångesten inför stamcellstransplantationen, dagen när vi fick komma hem efter, oron för dåliga värden, väntan på prover, den enorma lättnaden när vi fick veta att han var i remission, turerna fram och tillbaka till strålningen under mörka decembermorgnar, sömnlösheten. Det har känns som en bearbetning att nu ett år senare minnas hur det var. Det har varit mycket att hämta igen och fortsatt mycket oro och trötthet. Men han mår ju så bra, är ju så pigg och glad och frisk, var svaret till alla som frågade hur det är med oss. Det gör det hela så mycket lättare. Då har det fått handla just om att få hämta igen sig och bearbeta det som varit.
Fram tills för några veckor sedan. Det började med en tur till akuten med kraftiga magsmärtor som fick honom att ömsom skrika ömsom krypa ihop och stöna. Ultraljud och röntgen och blodprov som inte visade annat att än han möjligtvis skulle kunna ha något virus. Hem och samla ihop sig och försöka landa i att allt är lugnt, falskt alarm. Så en tur till till akuten några dagar senare, denna gång med smärta i bröstet. EKG och röntgen, med samma svar som sist. Försök att landa igen, samtidigt som vi vet att det bara är MR och urinsamling som kan visa om det finns tumörväxt någonstans. Sen dess har han gått ner lite i vikt, varit hängig och har haft ont i magen till och från. Sen några dagar tillbaka så sover han riktigt dåligt igen. Så dåligt som han inte har gjort sen augusti då vi gjorde oss av med de värsta sömnovanorna som vi samlat på oss under behandlingen. Varför kommer det tillbaka nu?
Denna vecka skulle vi ha gjort undersökningarna för återfall men även denna gång blir de försenade pga brist på narkosläkare. Nej, det finns ingenting som tyder på återfall. Jag ser det när jag skriver orden. Men jag vill ha det bekräftat.
Jag hade väntat mig biverkningar att hantera efter att behandlingarna var över. Kanske var vi bara skonade i några månader och det är först nu hans kropp reagerar på allt som han varit med om?
Det gamla sömnbristen känns så bekant och min kropp kopplar ihop den och en ledsen hängig kämpe med behandlingstiden. Jag måste hela tiden plocka tillbaka fokus från det jag är rädd för till här och nu. Jag slapp det under en tid. Allt var så lugnt så jag kunde tillåta tankarna att sväva iväg dit de kände för. Nu måste jag samla ihop mig igen, om och om och om igen.
Då blir du viktig igen kära blogg. För att ännu en gång försöka samla ihop alla tankar och känslor som snurrar. Jag vill att min kämpe ska må bra igen. Få bekräftat ännu en gång att allt är lugnt.