pussmonster.blogg.se

Stundtals tänker jag att det inte finns någon pandemi. Det kanske låter konstigt, som att förneka verkligheten. Det är klart att det finns en pandemi. Om det inte var för allt som vi gått igenom med Luca så hade jag nog tyckt att det var fel att tänka så. Men kampen lärde mig att det finns ett värde i att lägga i det svåra åt sidan när det går - till och med att periodvis tillåta sig tänka att det inte finns.  

Än så länge så är jag och lillebror och våra nära och kära inte påverkade av varken kris eller virus i någon större utsträckning. Det är jag tacksam för. Jag tänker att än så länge så är det inte vår kamp. (Än så länge, för jag vet hur snabbt livet kan vända.) Att tänka att det inte är vår kamp är inte att blunda för det som är. Det är inte att sätta skyddslappar för ögonen och låtsas som om inget händer. Jag tänker att det är att märka skillnaden mellan det som skulle kunna hända och det som ännu inte har hänt. När vi kämpade med Lucas behandlingar hemma eller på sjukhuset så var jag alltid så tacksam för alla som hörde av sig, som skickade hälsningar eller presenter eller kom och hälsade på. Men så tänkte jag ofta att vad jag sen önskade var att alla som fortfarande fick ha sina liv kvar, som fick vara friska, skulle njuta av det fullt ut. Glöm oss inte, men njut sen av att ni är där ni är - att ni faktiskt slipper vara där vi är. Det kändes som den största presenten. 

För många så har pandemin redan hänt. De eller deras anhöriga har blivit sjuka eller kanske avlidit, de utsätts för lidandet dagligen i sitt arbete eller de har förlorat sin inkomst eller livsverk. Men för många, inklusive oss, så har det har ännu inte hänt. Och det är där jag tillåter mig stanna i tanken. När vi hade fina dagar med Luca så hjälpte det mig att periodvis tänka att det aldrig fanns någon cancer. Även när risken för återfall var så stor att det var nästa garanterat - eller till och med när jag visste att om vi skulle göra en röntgen så skulle den visa aktiva tumörer i hans kropp - så tillät jag mig vila i tanken att det inte finns någon cancer. Den tanken tillät mig att se alla sätt som cancern inte fanns i vårt liv. Allt som fortfarande fanns kvar. Att göra det bästa av de fina dagarna som vi fick mellan alla svårigheter gav mig så mycket kraft att kämpa när det återigen blev dags. 

Jag påminner mig själv om det nu och tillåter mig att vila i tanken att det inte finns någon pandemi. Jag påminner mig om att det inte är detsamma som att förneka andras lidande eller att ignorera mitt eget ansvar. Med lillebror i magen så är det inte läge att erbjuda mina insatser till andra utsatta. Min fokus är på att hålla oss friska och borta från sjukvården så mycket som möjligt så att den ska kunna fokusera på att hjälpa de som behöver den. Jag uppdaterar mig om den information som jag behöver veta. Jag tvättar mina händer och håller social distans. Jag har slutat veckopendla, arbetar hemma och har lärt mig verktygen för distansundervisning. Det har varit en omställning, men det är inte en kamp. Det är inte det här som är det svåra. Luca har det bra där han är, lillebror mår bra från allt jag vet och sparkar allt hårdare i min mage och (än så länge) så är familj och vänner fortfarande friska. 

Luca lärde mig att det inte är själviskt eller världsfrånvänt att inte bada i tanken på andras lidande, eller hur nära vi själva är att hamna i detta lidande. Tvärtom, det kan vara en gåva till de som lider att vara tacksam för att vi (än så länge) inte är där – och att samla kraft som kanske snart kommer att behövas till annat.  

Det tänker jag på och så lägger jag upp en påskbild på en nästan nykläckt liten Luca.