pussmonster.blogg.se

För ett år sedan fick Luca sin sista behandling. De visste vi inte då såklart. Vad vi visste var att den var vedervärdig. Jag tyckte alltid att cellgiftsbehandlingarna var så svåra, men i jämförelse med att tänka på denna behandling så känns de lätta. Den sista immunterapin, hu3f8, känns som en kanonkula i magen varje gång jag tänker tillbaka. Vi visste att det var det enda alternativ som fanns kvar, men att utsätta honom för det är så långt utanför gränserna för vad jag en gång trodde jag skulle få stå ut med så jag har svårt att hitta ord för att beskriva det.

Ännu svårare är det att hitta orden för det som hände sen. Efter sista behandlingen. När vi insåg att behandlingen inte fungerat och det inte fanns något mer att göra. När frågan som dykt upp inom mig i så många svåra situationer inte längre var: Är det nu? Är det nu det händer? utan istället blev till ett konstaterande: Det är nu. Inget frågetecken, inget utropstecken. Bara en punkt. Det är nu. Så obestridligt och så ofattbart.  

Jag har inte spenderat så mycket tid med den sista tiden. Jag har gått tillbaka till alla svåra och fina stunder under Lucas sista år (och under åren innan), men bara ett fåtal gånger har jag gått tillbaka i tanken och känslan till de där sista veckorna, dagarna, timmarna. Snart är vi där i den tiden på året och jag vet att jag kommer att följa dag för dag precis som jag gjort hittills hela detta år. 

Som så många gånger innan, under alla behandlingsår, så tänker jag att det är olika världar, olika dimensioner som inte går ihop. Det som händer i den världen - sjukdoms- och behandlingsvärlden där döden hela tiden är så nära - och det som händer i den här världen kan aldrig mötas. Det man tänker på och bryr sig om i den ena världen går inte att ta in i den andra och tvärt om. Under behandlingstiden så tänkte jag ofta på svårigheten, omöjligheten, att gå emellan världarna. Nu när jag tänker tillbaka, eller berättar (tex för en modig ny kollega som vågar fråga och vågar lyssna), så tänker jag på hur det egentligen behövs något slags mellan-rum för att ta sig från den ena till den andra. En sluss där naturlagarna får justeras från den ena dimensionen till den andra. Som alltid så hanterar träden det allra bäst. Träden (och havet, och bergen) klarar båda dimensionerna lika bra. Jag antar att det är därför det alltid är en sådan lättnad att vara bland dem.    

För ett år sen så fick Luca sin sista behandling och nu gör jag min första. Jag tänker på hur mycket lättare det är att ge sig själv sprutor än att ge dem till sitt barn. Men kroppen och känslorna blandar ihop tiden. Med Luca så föll smällarna så tätt. Varje gång som jag vågade tro och hoppas så kom smällen snart därefter. Jag märker att det är som om kroppen har lärt sig vad som händer när man hoppas. Det känns som om jag "vet" vad som kommer att hända, att det inte kommer att funka, för min erfarenhet har lärt mig det gång på gång på gång. Vad som händer när man börjar hoppas. 

Kroppen känner sig så övertygad, men jag påminner den om hur lite den egentligen vet. Nu är inte då och framtiden vet jag ingenting om.