På benen.
En vecka till tog det innan Luca var på benen igen. Fyra dagar innan han satt upp och pratade med sin vanliga röst. Han blir lite bättre så blir han sämre igen. Två steg framåt och ett tillbaka. Hela veckan har vi diskuterat fram och tillbaka med läkarna om han ska få en behandling till, som det var planerat, eller om vi ska försöka få alla tester gjorda så snart som möjligt och åka till Los Angeles redan om ett par veckor. Ena stunden har han verkat bättre och vi planerar att starta behandling om några dagar. Så tar han ett steg tillbaka i återhämtningen. Orken är fortfarande långt ifrån vad den brukar vara, även under de flesta behandlingsdagar. Infektionsvärdena har sjunkit men så stiger de lite igen. Vikten är fortfarande mindre än hans allra smalaste dagar i somras. Idag cyklade han i alla fall i korridorerna igen och lekte ute en liten stund (med sondmaten i väska på ryggen). Men dagens beslut är i alla fall att det inte blir några fler cellgiftsbehandlingar. Han ska få mer tid att återhämta sig för att orka med resan, vi ska försöka få tider i nästa vecka till MR och MIBG. Så snart allt är klart så åker vi till Los Angeles.
Det känns som om det finns så mycket som jag vill och skulle kunna skriva. Om hur det var, hur det är och hur det känns. Allt är så omtumlande hela hela tiden och jag vill så gärna sätta ord på allt. En dag ska jag det. Nu måste jag fokusera på det mest akuta på min behöver/vill göra lista; sova ikapp, äta, springa, yoga, maila CHLA...