pussmonster.blogg.se

 

Veckopendling. Vad har det med Luca och allt som hänt att göra? Mycket, skulle det visa sig. Hittills finns två saker som har kastat mig tillbaka till det svåra i dåtiden. Att resa och att vara i sjukhusmiljöer. Nu kan jag lägga till en sak till på listan. Att vara ensam i en veckpendlingslägenhet. 

Första veckan i lägenheten var allt så nytt och snurrigt så jag hann aldrig riktigt känna efter, bara märkte att det var något stort och kraftigt som tryckte på. Andra veckan var det tillräckligt lugnt för att jag skulle hinna känna efter och vad jag kände var den där känslan av galenskap som infann sig några dagar efter Luca dog. Tre veckor efter sista andetaget så skrev jag såhär:. ..när något saknas så kan man känna sorg och saknad. När hela ens värld är borta så är känslan mer som galenskap.  

Först efter galenskapen så kom sorgen och den fortsätter komma med jämna mellanrum. Kommer nog alltid göra det. Men känslan av galenskap har jag inte känt sen i höstas. Själv i lägenheten så var det som att kastas tillbaka 10 månader till när min kropp första gången började känna hans frånvaro. 

Tredje veckan så var jag beredd. Redo att möta det som skulle komma upp i ensamheten. Redo att se det och omfamna det. Som så många gånger blev räddningen skogen. Den stora vackra skogen och sjön som fantastiskt nog ligger precis intill källarlägenheten i bostadsområdet där jag bor. Dit gick jag för att känna galenskapen och prata med träden. Som så många gånger så påminner de mig om vad jag redan vet är sant. 

Luca har ingen självklar plats i livet som det är nu. Jag tar de chanser jag får att visa hans album och blir så glad när någon säger något om honom, men det kan gå många dagar utan att någon nämner hans namn. När jag själv tar upp honom så kan jag ofta se obehaget hos den jag pratar med. Inte så att de tycker att jag inte borde, bara att jag ser att det känns jobbigt. Han är ju död. Det gör ont att tänka på. 

Fast för mig så gör det inte det. För mig så gör det ont att sluta tänka på honom och prata om honom. När galenskapen lagt sig och träden påminner mig om hur det egentligen är så tänker jag att anledningen att de tycker att det är jobbigt är att de tror att han är död. 

Jag vet att hans kropp dog. Jag vet att hans liv inte har fortsatt på alla yttre sätt som vi mäter liv med. Men för mig så är han så närvarande, lika närvarande som någonsin när han levde. Han kan inte vara död. Jag tänker, som så många gånger innan, att vad som hände den där natten den 5 juli 11.43 var att han sov - i ena stunden andades han och i nästa andades han inte längre. Det är allt jag vet om vad som hände. Det och att efter den stunden så kan han aldrig lida mer.

I skogen och i min ensamhet så kan jag påminnas om det. Låta alla andra tro vad de tror, men själv känna hans närvaro, glädjen över det och tacksamhet över att jag fick ha honom. Att jag fick vara och alltid förbli hans mamma. Nu är jag istället tacksam för att jag får den tiden själv med honom varje vecka. Jag och Luca och träden som förstår hur det egentligen ligger till, att han finns hos mig hela hela hela tiden.