Höstrusk och kärlek
Höstrusk ute och kämpens favoritord är inte, även när det är dags att sätta på sig jacka och mössa för att gå ut i rusket. Vill frysa svarar han när jag säger att det är kallt ute och han kommer att frysa om han inte sätter på sig kläder. Så har vi vardag med jobb och med att turas om att hämta på förskolan och med lekplatsen och grävmaskiner och sandtorn och höstlöv och gunga och bananer och fiskpinnar och potatismos. Så är det helg med och skogspromenad och en fest och bokträff och fixardagar på förskolan och i föreningen. Det är ett gott liv.
Det som kommer nu är inte ett men, det är ett och. Och minnena och rädslan ligger så nära under huden. En natt med öronvärk och gråt (som gick över av sig själv tills nästa morgon) och i känslan är jag tillbaka i behandlingsnätterna. Fem veckor efter senaste magnetröntgen och jag kan inte längre skjuta ifrån mig tankarna på att smärtor eller annat som dyker upp är symptom på återfall. Förkrossande besked om en av kämparna på Rikshospitalet (som jag skrev om här) och jag kryper ner längst nere i det mörkaste mörka, inte bara av tanken om hur det måste vara för hans föräldrar, utan som om det är oss det värsta händer. Det sitter i kroppen och när det tar över så spelar det ingen roll vad jag tänker. Cellerna i min kropp har sin egen övertygelse. Det som hjälper är tid. Tid i det lilla med min kämpe och vår helt vanliga fungerande fantastiska vardag som påminner kroppen om att HÄR är vi NU. Och tid i det långa med dagar och månader och år som ska gå tills faran faktiskt är över på riktigt och även cellerna i min kropp har omprogrammerats till att inte längre vara på vakt över att det värsta är på väg att hända.
Så länge tänker jag på hur oändligt tacksam jag faktiskt är över att han lever nu. Ofta ofta spritter det till i mitt hjärta när jag ser hur frisk och pigg och glad han är. Jag tycker att han är magisk. Tänk ändå att vi fick det här livet nu. På något sätt så känns det som om jag att jag blivit bättre på att älska i och med allt som vi gått igenom. Paradoxalt nog så är jag mindre rädd. Eller kanske inte mindre rädd, men rädslan som jag känner nu är i alla fall mer konkret och riktad mot ett påtagligt och faktiskt hot. Jag är rädd för att cancern ska komma tillbaka, eller rättare sagt att det ska visa sig att den aldrig egentligen var borta. Innan kämpen blev sjuk gick jag istället runt med en diffus rädsla över för att något skulle hända honom, utan att riktigt våga tänka tanken eller känna känslan som den satt ihop med fullt ut. Det skapade väggar i mitt inre som stoppade känslorna från att flyta igenom. Inte bara rädslan utan även de djupaste kärlekskänslorna. Nu har jag känt den där känslan så många gånger att det inte längre finns något diffust över den. Den är vedervärdig men jag känner den så väl och den flyter fritt genom varje liten cell i min kropp. Den har bränt sönder väggarna i mitt inre, så nu kan även kärleken kan flöda fritt.
Jag tror inte att saker i livet händer för att lära oss saker. Jag tror inte att universum skapar situationer för att vi ska få de utmaningar som vi behöver för att växa. Men kanske kan det hjälpa att tänka sig in i vad det skulle innebära om det var så. Om skit ändå händer, vilket det gör, så kan det vara värt att rikta blicken för att se om det finns något gott som gödseln hjälper att växa. Och vad jag ser är att all skit som vi gick igenom brände sönder mina inre väggar. Jag tror att jag blivit bättre på att älska, i alla fall min kämpe.