På väg
Jobb. Jobb. Jobb. Kanske är det bra att jag har haft så fullt upp med jobb på sistone så jag har inte hunnit tänka så mycket. Eller kanske är det tvärtom, att jag egentligen hade behövt mer tid för att bearbeta allt som dyker upp i denna process. Jag vet inte, men mycket jobb har det i alla fall varit. Skrev detta för ett tag sen på ett tåg mot Paris omgiven av kollegor. Under en 23 timmars tågresa fick jag för ovanlighetens skull lite tid att tänka och skriva. Ofta i jobbsammanhang tänker jag hur konstigt det är att så få vet. Få av mina nya kollegor vet att under flera års tid så levde vi i den där andra världen. Vissa vet inte att Luca ens fanns. De vet inte vilka minnen och känslor som bubblar upp i mig när jag tar stegen för att åka till St Petersburg.
Under behandlingsåren och efter Luca dog så var känslan av att stå utanför det vanliga livet så stark och en del av den känslan finns fortfarande kvar. Känslan av att det här livet är på låtsas. Det är fortfarande bara det andra livet, den dimension där själva existensen står på spel, som är riktigt på riktigt. Jag tänker ibland på alla som flytt från krig - att de kanske går runt med en liknande känsla. Kanske kan det finnas en tacksamhet över att inte längre leva på en plats där bomberna faller och döden är närvarande i varje ögonblick. Men kanske kan overklighetskänslan finnas där samtidigt. Jag tänker att när man levt i krig (även den sortens krig som vi levde i), oavsett vad kriget tagit ifrån en i det yttre, så finns det något i det inre som är för alltid förändrat. Som aldrig går att ändra tillbaka. Något som gått förlorat och något som är vunnet. Vad man vinner är distansen, en oförmåga att bry sig för mycket om småsaker, om jobbstress osv. Vad man förlorar är känslan av trygghet, av innanförskap, av delaktighet i en värld där det allra värsta händer andra människor, men inte oss. En slags oskuld som när den väl gått förlorad så går den aldrig att få tillbaka.
Det är vad jag tänkte på när jag satt där på tåget. Det och att jag saknar Luca mer än någonsin nu när vi förbereder oss att åka till St. Petersburg. Jag blandar inte ihop min längtan efter ett syskon med min längtan efter honom. Jag vet att de är två helt olika saker. Men resan och behandlingen i sig väcker så mycket i mig. När vi skulle till Los Angeles så var jag så rädd för att förlora honom där. I mitt sinne fastnade mardrömsscenariot där vi skulle åka hem över Atlanten utan honom. Helt irrationellt så är det den rädslan som nu kommer tillbaka. Tanken på Bombom och jag som reser för behandling utan Luca väcker rädslan som jag då hade om att något skulle gå fel och vi skulle förlora honom. Mitt sinne glömmer bort att han tog sitt sista andetag omhändertagen, smärtstillad och omgiven av alla som älskar honom mest, efter att vi gjort allt som gick att göra för att rädda honom. I det scenario som min rädsla skapar så förlorar vi honom på grund av något misstag som gjordes långt långt hemifrån. Jag förlorar kontrollen och med det möjligheten att ge honom den behandling som skulle kunna rädda hans liv och samtidigt (paradoxalt nog) gåvan att få ge honom en kärleksfull och smärtfri död. Det är den rädslan - inte för vad som faktiskt hände utan för något som aldrig hände annat än i mina fantasier och mardrömmar - som dyker upp när vi förbereder oss för att åka. Som så många gånger innan så skriver jag här för att släppa. Jag släpper bilden av det som aldrig hände. Los Angeles blev inte en mardröm. Tvärtom så tänker jag på veckorna som vi fick där som de bästa i vårt liv. Och Luca tog sitt sista andetag hemma i vårt vardagsrum omgiven av lugn och kärlek. Nu lever han inom mig och runt omkring oss.
Jag skrev det för tio dagar sen men sen fortsatte jobbsnurret och jag hann aldrig lägga ut det på bloggen. Och nu sitter vi på Kastrup och väntar på flyget till Riga och sen St Petersburg. Efter att jag skrev så släppte rädslan. När jag kunde formulera orden så slutade mitt sinne blanda ihop denna resa med alla de resor som vi gjorde med Luca. Det är magiskt hur skrivna ord ibland kan lösa upp känslomässiga knutar. Nu känns det roligt att åka. Pirrigt och nervöst men spännande. Framför allt väldigt hoppfullt. Luca finns som alltid med oss på vägen.
Tillägg, en wefie, några dagar senare, i klinikens väntrum:
