1935 dagar
Jag är i Rom och tänker på dagen då du föddes. Jag minns att jag tänkte att min viktigaste uppgift i livet från den dagen skulle vara att ta hand om dig och skydda dig. Det blev det, så mycket mer än jag kunde föreställa mig, men inte i resten
av mitt liv. I 1935 dagar.
Dagen då du föddes var en sån lycklig dag och jag har tänkt att jag vill fira den men vet inte hur. Jag vill fira att du föddes. Jag vill fira att du fanns. Jag vill fira att vi fick 1935 dagar tillsammans. Det kan varken sjukdomen eller döden ta
ifrån oss. Att du föddes, att jag fick vara din mamma och att du var och är så makalöst fin.
Tre av dina fem födelsedagar firades på sjukhus. En firades hemma med begynnande tumörsmärta (andra återfallet) och bara en firades helt frisk och i tron på att sjukdomen var över (två veckor innan första återfallet). Men du älskade att fylla år och
när chansen kom att få fira med kalas och paket och tårta. Precis som du älskade såå mycket annat i livet.
För ett tag sedan så såg jag ett citat som sa Be the things you love the most about the people who are gone. Då tänkte jag att i sådana fall så skulle jag bli en sushiälskande legomästare. Men framför allt så skulle jag vara en livsentusiast.
Jag tänker att din starkaste egenskap är din otroliga livsglädje. Förutom enstaka alltför svåra dagar så präglades dina dagar av din outsinliga nyfikenhet och entusiasm för att leka och bygga och baka och dansa och resa och leva. Jag vet att jag
aldrig kan leva upp till din entusiasm för livet, men det finns stunder när jag kan låta mig inspireras av den.
Jag önskar att det fanns ett naturligt sätt att fira ens makalöst fina döda barn, men jag vet inte hur, annat än att tänka på alla fantastiska dagar som vi fick tillsammans - och äta tårta. Det finns så många dagar att sörja på, men idag vill jag
minnas alla fina stunder. 💚 💚 💚
