Ännu en jul.
Min känsla har gått fram och tillbaka från eufori till förvirring och nu på sistone en del sorg. När vi var i Los Angeles mest förvirring och eufori. Så många gånger innan så har jag inte kunnat ta in att det allra värsta händer, om och om igen. Nu kunde jag inte ta in att det allra allra mest fantastiska händer, det omöjliga som ingen ens på riktigt vågade tro på. Jag kunde inte förstå, kan inte förstå, har aldrig förstått och landar ännu en gång i att jag aldrig kommer att förstå någonting om något som egentligen betyder något. Jag försöker acceptera det allra värsta och är obeskrivligt tacksam när vi också får vara med om att det allra mest osannolika bästa också kan hända. Sen vi kom hem har känslorna också blandats med en dos sorg. Sorg ännu en gång över all galenskap, all smärta som varit, all förtvivlan och all denna gång även all uppgivenhet. Men det är som det är. Det är som det ska vara. Det kunde inte vara annorlunda.
I mellandagarna gör vi CT-röntgen och benmärgsprov. Den 3:e åker bombom, jag och Luca tillbaka till Los Angeles för att göra MIBG prov där (eftersom läkaren där inte var nöjd med bilderna som togs i Lund sist). Sen får vi nästa omgång med mediciner för att ta med oss hem. Denna gång är vi bara kvar i en vecka, innan vi förhoppningsvis åker tillbaka igen till vår alldeles egen vardag.
Men nu firar vi jul. Ännu en jul. Utan smärta, utan biverkningar och med massor av hopp, ännu ännu ännu ännu ännu ännu en gång.