pussmonster.blogg.se

Jag gick på möte på sjukhuset för att prata om förlossningen och nu sa läkaren att ärrvävnad från tidigare kejsarsnitt snarare är en anledning att, om möjligt, inte göra ännu ett snitt. Så sa han och så började jag tänka på förlossning. På varför jag hade känt lättnad när första läkaren rekommenderade snitt och vad det är som väcks när jag tänker på att faktiskt föda barn (inte bara lägga mig på en brits och låta det bli utplockat). Jag insåg att jag inte har förlossningsrädsla. Däremot så har jag sjukhusrädsla. Eller snarare en sjukhusrustning. Jag har ett pansar som jag plockade fram och skyddade mig med varje gång vi skulle gå till sjukhuset med Luca. Ett pansar som byggdes upp mer och mer i och med den växande insikten om att där inte fanns någon hjälp att få. Vi var tvungna att gå dit för att få hjälp med vissa saker. Bli inlagda när det var nödvändigt. Men det fanns ingen där som kunde hjälpa oss på riktigt. Ingen som kunde rädda Lucas liv eller fylla avgrundshålet inom mig som växte djupare ju mindre chanserna var för att någon skulle kunna rädda honom. Sjukhuset blev med tiden ett nödvändigt ont dit jag gick med Luca bakom mitt pansar när det var absolut nödvändigt.

Man kan inte föda barn i pansar. Om det ska finnas en chans för mig att föda barn på sjukhus så måste jag lägga ifrån mig min sjukhusrustning. Jag måste inte föda barn, det gör inget om det inte går. Lillebror bryr sig inte vilket sätt han kommer till världen. Men om rekommendationen inte är kejsarsnitt så vill jag gärna försöka. Också för att jag vill se om min kropp kan lära sig att släppa rustningen. Jag vill känna allt som ligger bakom, för jag vet att det är där som helandet finns. Att tänka mig att lägga ifrån mig pansaret väcker också känslominnen från Lucas födsel. Födseln i sig var inte en bra erfarenhet på något sätt. Det var en igångsättning fjorton dagar efter beräknad förlossningsdag. Värkförstärkande dropp som gav hemska värkar men ingen påverkan på förlossningsförloppet. Tjugofyra timmar senare, när inget ännu hade hänt, så plockades han till sist ut. Han var stor och frisk och skrek när de undersökte honom men tystnade när de la honom på mitt bröst. Hans ögon var öppna och såg förundrade ut. Även min starkaste känsla då var förundran. Inte himlastormande kärlek. Inte ännu. Utan just förundran - och beslutsamhet. Här är han ju! Mitt barn. Mitt allt. Från och med nu det viktigaste i mitt liv. Jag kände att min roll var så tydlig - att vara hans mamma och beskyddare. 

Den himlastormande kärleken kom först ett par dagar senare. Jag minns såväl den stunden. Vi hade förflyttats till familje-BB under dagen och den natten var vi helt ensamma för första gången sen han föddes. Jag hade knappt sovit på två dygn men nu sov jag i korta stunder med Luca vid min sida. Varje gång som jag vaknade till så tittade jag på den fantastiska lilla varelsen vid min sida och kände hur dammen i mitt hjärta rämnande. Jag hade hört berättas om hur man kan bli förälskad i sitt barn, men var inte beredd på hur kraftigt det kunde kännas. Sen den stunden så var det inte längre ett beslut att min roll som hans mamma skulle vara viktigast i mitt liv. Det var en oundviklig urkraft. 

 Jag läser min gamla dagbok om hur det kändes: ”Som en jordbävning när allt vänds upp och ner. Som att åka till en annan värld och sedan gradvis komma tillbaka till denna, men med en varelse som har förändrat allt, som har tagit över allt annat. Som är rent ljus.” Jag skrev om djuriskheten i känslorna. Styrkan. Det instinktiva. Sen, efter några veckor, så skrev jag att ”det som är konstigast är hur allt normaliseras. Jag var i den förunderliga världen. I graviditeten och min växande mage och förlossningen och kom sen långsamt tillbaka till den här världen. Nu är jag tillbaka och jag har en son och livet går vidare. Snart kommer den planeten, allt det där omvälvande vara ett minne som jag påminns om när en vän får barn eller jag ser en nyfödd bebis, men som inte känns verkligt. Som om det istället är det här som är verkligheten. Fast med en son. Min son. Min vackra lilla son. Min underbara lilla fisk som jag blir arg på när han suger för hårt på mina bröstvårtor och inte låter mig sova. Även lukten är borta nu. Den mörka jordiga mustiga lukten av livmoder. Jag saknar den. Jag saknar att ha honom inom mig. Jag saknar ovissheten som jag tyckte var så svår. Jag saknar det storslagna. Jag saknar natten på familje-BB när jag blev kär i min bebis.”

Jag märker att jag sedan använde en del samma ord och liknelser när Luca blev sjuk och under sjukhustiden och hans död. Om jordbävning och att befinna sig i andra delar av universum och om förändrade verkligheter. Allt sitter ihop i den dimensionen där födsel och död finns. Nu längtar jag efter att vara där igen, utan min rustning, i den dimension där så många minnen av Luca finns och där lillebror snart kommer att födas.