Även i dessa tider.
En sjuårsdag, en lillebror och en global pandemi. Det är vad som snurrar i mitt huvud. Jag tänker på att leva i undantagstillstånd, som vi gjorde under flera år. När jag längtade så efter att få vara en del av den vanliga världen som konstigt nog bara fortsatte pågå runt om oss. Nu är hela världen i undantagstillstånd och vi en del av den. Jag vet inte hur jag kan sätta ord på det.
Samtidigt som lillebror ligger och sparkar i min mage. Ja lillebror! Fick det bekräftat på ultraljud för några dagar sen. En lillebror som nu är 19 cm lång och från allt att tyda mår precis som han ska.
Det är fantastiskt. Men som många andra så känner jag mig mest handfallen. Hur ska jag skydda honom från allt som nu pågår? Så långt som jag har kunnat läsa mig till så tillhör man inte en riskgrupp som gravid i Sverige. Men i vissa länder så gör man det. Och som vanligt så har jag i kropp och känsla svårt att separera nu från då. Under alla år när Luca hade nedsatt immunförsvar så upplevde jag varje sak som jag eller Luca rörde vid som en potentiell livsfara. Fokus låg hela tiden vid att leva så vanligt som möjligt, att göra roliga saker och att leva vårt liv så länge det gick. Men rädslan var en konstant följeslagare. Vid ett tillfälle så var det mycket nära att en bakterie tog hans liv, innan vi fått veta om de sista försöksbehandlingarna skulle fungera. Nu känns den rädslan igen. Kroppen reagerar likadant, fastän istället för att det är Luca som är i fara så är det alla andra. Llilebror, jag själv som hans beskyddare och alla andra som är så viktiga för oss. Alla andra i hela världen. Kroppen minns och rädslan triggas igång, men jag vet inte vart jag ska rikta oron emot. Vem ska skyddas och hur?
Samtidigt så planerar vi för födelsedag i morgon. Med grön tårta, nytt lego och blommor vid graven. Utan kramar och med distans mellan oss. Luca firade sin sista födelsedag med så mycket glädje, trots allt. Jag vill och tror att hans livsglädje ska kunna leda vägen, även i dessa tider.