3 år
3 år utan dina andetag. Idag är också Nicola lika gammal som dagen då du fick din diagnos. Fram till du var 11 månader så levde jag med tron att du skulle vara det barn jag skulle ta hand om, leva med och långsamt släppa från mig för att leva ditt eget liv. Tanken hade aldrig slagit mig att det skulle vara på något annat sätt. Om tanken någon gång närmade sig så puttade jag bort den. Den gick inte att ta in. Det var den enda tanke som jag inte kunde tänka fullt ut. Det var därför som det blev sådan kortslutning när den från ena dagen till nästa blev en sannolik framtid. Jag hade nästan glömt bort kraften i den chocken tills vårens rädslor växte sig allt starkare och jag fick tid hos en psykolog för att få hjälp att hantera dem. Jag sa till psykologen att jag kommer inte åt rädslan – den är så irrationell. Det bara känns som om jag ”vet” att världen så som jag känner den snart kommer att försvinna. Även om det inte finns några tecken på att det är så.
”Men så irrationell är ju inte rädslan” sa hon. Kanske inte, tänkte jag och började se att det fanns konkreta triggers som mitt sinne observerade som ”livsfaror”. Till att börja med årstiden, sen Nicos första förkylning, en dag med dålig aptit, en viktkurva som går lite upp och ned. Allt helt normalt men i mitt undermedvetna tolkat som början på slutet. Igen. Jag såg också att rädslan var kopplad till konkreta minnen. Alltid beskeden som kom på våren – diagnosen och återfallen. Fyra vårar då universum imploderade. Varje gång efter en vinter då jag trodde (efter första gången ansträngde mig (och lyckades!) tro) att livet skulle få fortsätta. Att världen så som jag levde i den skulle bestå. Jag insåg att jag behövde möta dessa minnen igen utifrån där jag är nu: Stunden läkaren sa att tumören var elakartad. När jag första gången misstänkte att knölen var tillbaka, när benen inte längre bar mig och jag kröp ut ur sovrummet där du just somnat. Den totala uppgivenheten vid andra återfallet när du tappade en tand och jag såg tumören i tandköttet under. Stunden i Los Angeles när vi trodde att vi skulle åka hem med en ny omgång prov-mediciner - men läkaren istället visar en röntgenbild på hur tumörerna spridit sig i hela kroppen.
Det var dessa stunder som jag behövde möta. Dessa stunder av chock och nu när dödsdagen närmar sig även den sista tiden innan sista andetaget. Allt detta finns i mig. De ska inte styra över livet som fortsätter – inte när det finns så mycket fantastiskt både att minnas från dig och i livet som det är nu. Men de måste också få plats. De behöver också få uppmärksamhet och kärlek.
För sju år sedan, några månader efter diagnosen, frågade jag mig vad man gör med all smärta? Att känna den är så olidligt, tar så mycket mer tid och energi än vad jag har. Men att inte känna den är att långsamt handikappa mig själv, att sakta trubba av mina resurser, min livsglädje, min förmåga att ta hand om min ängel, min tillgång till kärleken och all styrka som finns i den. Det är en omöjlig ekvation. Jag får inte ihop den.
Jag tänker fortfarande att det är så. Att det är när smärtan inte får plats som lyckan, kärleken och styrkan också trubbas av. Jag hade inte tid och kraft att känna allting då. Ekvationen gick inte ihop, men kanske kan den göra det nu, om jag fortsätter att ge plats åt det som pockar på. Om jag vågar fortsätta minnas och känna både det mest smärtsamma och det mest strålande från vårt liv tillsammans. Om jag tar mig tid och ger det utrymme i det liv som på något förunderligt sätt fortsätter att spira.
