pussmonster.blogg.se

Ännu en födelsedag har vi firat vid graven. Ännu en gång har jag tänkt att det finns inget smärtfritt sätt att fira sitt döda barns födelsedag. Jag vill fira Luca. Jag tänker att fira födelsedag är att fira att han fick födas, att han har funnits i våra liv och fortfarande finns på så många sätt. Det är så värt att ha kalas för. Men det är också smärtsamt. Så mycket minnen. Så mycket sorg för allt som inte blev. Jag tänker att det måste få vara så - alla dagar men framförallt på Lucas födelsedag. Smärta, sorg, glädje och tacksamhet sida vid sida. Eller ibland i en och samma känsla. När tårarna kommer så tänker jag att jag faktiskt inte vet vad det är jag känner. Är det sorg eller är det kanske egentligen bara kärlek? Det händer att jag känner samma känsla för Nico när han sitter precis intill mig och är alldeles livs levande. Varför kalla den ena känslan för smärta och den andra för glädje?

 

För en tid sen kändes det som om jag gradvis höll på att tappa bort Luca. Jag kunde inte se honom framför mig längre så som jag gjort sen han dog. När jag inte kunde se honom kunde jag inte heller höra hans röst eller känna honom ligga nära som han brukade göra. Det blev så tomt, som en ny sorg att inte längre ha kontakt med den han blivit för mig. Men så kände jag hur han kom tillbaka. Att anledningen att jag inte sett honom var att jag letat efter den 5-6-åriga Luca som funnits med mig innan. Jag insåg förundrat att Luca fortsätter växa för mig. Jag hade inte vetat att det skulle bli så. Det var en stor och rätt omvälvande insikt.  

 

Jag önskar att jag kunde visa hur jag ser honom nu. Han har blivit lång och smal och hans mörka hår är långt och hänger fram snett över pannan. Ansiktet är mer avlångt nu. Han har en 8-årings lite mer lugna och världsvana blick. Men den är bara på ytan. Bakom den finns fortfarande den bottenlösa insikten hos den som varit här i den här världen och sen återgått till oändligheten. Samma förståelse som träden. Insikten att vissa saker är smärtsamma i den här världen. Att det kan göra så ont att man tror att det kommer att förgöra en. Han förstår det. Han kritiserar inte. Men han vet samtidigt att den smärtan bara är en blinkning i den evighet av kärlek som de befinner sig i - och som vi alla befinner oss i men som de flesta av oss glömmer bort eller kanske inte ens vet om.

 

Det finns mycket empati i den förståelsen. Empatin som hos en förälder som ser hur smärtsamt det är för ett litet barn att inte få som hen vill, men som samtidigt ser det större perspektivet och galenskapen i att skrika och gråta hysteriskt. Som vet att det inte är att få som man vill som är det viktiga. Det är famnen som fångar en när skriken och gråten ebbar ut, som alltid finns där att fånga den som tappar bort vad som är på riktigt eller inte. Det är vad Luca påminner mig om - nu i sin nya form som finaste 8-åriga stolta storebror.