1/16
Försök att fånga begynnande hårväxt som både känns
och syns i solljuset men som inte vill fastna på bild.
Inklusive dagens biopsi fick vi igår veta att kämpen ska sövas 16 gånger innan jul. I morgon inför förberedelser till strålningen (de måste göra en form till honom så att han ligger på exakt samma plats varje gång) och sedan inför 14 strålningstillfällen. Varje vardagsmorgon kl.8 från och med tisdag nästa vecka fram till helgen innan jul.
Men det är en kort och lätt sövning, syftet är bara att han ska kunna ligga helt stilla under själva strålningen. Inte som idag, då han sövdes djupt för att de skulle kunna plocka ut en bit av hans käke (och var sur och trött och hungrig men hade ont och svårt att äta resten av dagen).
Strålningen känns inte läskig på samma sätt som tidigare behandlingsmoment. Kämpen kan bli illamående och hans värden kan sjunka något, men inte till farliga nivåer. Eftersom det inte är en aktiv tumör som de strålar så får han inte så höga doser. Det finns långsiktiga biverkingar. Musklerna vid området kan sluta växa, vilket kan synas när han blir äldre men som inte borde innefatta någon smärta eller obehag för kämpen när han växer. De ryggradskotor som finns med i strålningsområdet kan också sluta växa, men för att han inte ska bli sned i ryggen så strålas de lika mycket på båda sidor. Inte heller det borde innebära någon smärta eller annat obehag varken kortsiktigt eller långsiktigt, men det kan resultera i att han bli 1-2 cm kortare än han annars skulle bli. Jämfört med de risker som han tidigare utsatts för kan jag både ta in och acceptera dessa biverkningar. Det känns bara som ett jobbigt men nödvändigt moment som vi måste ta oss igenom.
Nu ligger tankarna vid biopsisvaret. Om de hittar aktiva celler så måste käken strålas trots att det kommer att innefatta ett handikapp för kämpen i framtiden. Om det inte finns någon aktivitet så är han officiellt i remission. Friskförklarad blir han aldrig, så även om vi fortfarande ska gå igenom immunterapi och A-vitaminbehandling (för att förebygga återfall), så innebär ett bra provsvar att han då anses vara så cancerfri som man någonsin kommer anse honom vara; att man med alla befintliga test inte kan upptäcka någon aktiv cancer i hans kropp. Om vi (som i bästa fall) ska leva med rädslan för återfall i många år, men med fokus på att han i nuet, så vitt vi vet, fortfarande är i remission, så är det ju faktiskt där vi börjar. Inte till sommaren, när de sista behandlingsmomenten är klara, utan nästa vecka. Men nu går jag händelserna i förväg. Där är vi inte än. Nu är vi här och nu ska jag sova.