pussmonster.blogg.se -

Mening i meningslösheten

31 juli 2014, 19:55

Idag fick vi veta datumen då min ängel ska få högdosbehandling. Den 15:e september. 7 dagars behandling och sedan på 8:e dagen får han tillbaka sina egna stamceller, som de plockade ut för några veckor sedan. Behandlingen slår ut hans egen benmärg och i stort sett alla blodbildande celler. Biverkningarna är samma som för ”vanlig” cytostatikabehandling, men betydligt fler och mer långvariga. Febertoppar, blåsor i munnen och strupen, kräkningar, diarréer, infektioner. Han kommer att få sond för att kunna äta och morfinpump mot smärtan. 4-6 veckor får vi räkna med att vara på sjukhuset men biverkningarna kan ta månader innan de går över. På vägen ut från mötet med läkarna träffade jag föräldrarna till en annan liten ängel som gått igenom behandlingen tidigare i år. Mammans råd var turas om med att var där på nätterna (hon berättade om en natt med 15 blöjbyten), ta till alla smärtlindring som får att få (det finns ingen anledning att snåla med morfinet) och kom hela tiden ihåg att det går över. Det ÄR fruktansvärt men det GÅR över.

Efteråt satte jag mig under ett stort träd och grät. Frågan VARFÖR dyker upp om och om igen, men den är så meningslös så den flyter undan igen. Den finns ingen anledning. Det finns ingen mening. Vissa saker bara händer. Jag vet det, men det gör så ont. Varje cell i min kropp skriker i protest mot gifterna som de ska fylla honom med. De som ska bryta ner hans kropp ännu mer och orsaka sådan smärta. Hjärnan vet att sjukdomen är värre, att gifterna är nödvändigt ont, det enda som biter på cancercellerna. Men kroppen vet inte det och vill stoppa behandlingen. Gör inte detta mot mitt barn! Det känns så fel. Det är mitt jobb att skydda honom, men jag kan bara sitta och se när mitt barn förgiftas. Vänta in alla hemska sidoeffekter. Så obotligt hjälplös.

Men jag märker mer och mer hur skrivandet lättar smärtan, mer än jag trodde. Efter den första chocken lagt sig försökte jag jobba på lediga stunder. Det funkade bra en period, när vi märkte att min ängel tog induktionbehandlingen bra och vi nästan fick rutin på det hela. Men så händer något och allting rasar. Misslyckad stamcellsskörd, nya provsvar, nya besked om operation, ingen operation, operation, blodförgiftning, extra behandlingar, protokollet uppskjutet, besked om en annan liten ängel… Jag kastas fram och tillbaka mellan det olidliga och försök till min gamla vardag. Så starka känslor att ta sig igenom där emellan. Nu slutar jag försöka ett tag och stannar i den här dimensionen, det jag går igenom med min ängel. Det är här jag är och här jag behöver försöka skapa någon mening. När jag försöker det omöjliga, att sätta ord på det som inte har några ord, känns det som om trycket mellan det inre och det yttre jämnas ut lite. Det känns som om möjligheten öppnas att dela det odelbara. Som om jag skulle kunna skapa någon sorts mening i det mest meningslösa, om jag i alla fall försöker ge form till den oformliga omöjligheten inuti. Det hjälper. Det får mig att känna mig mindre ensam. Som om det inte bara är jag och galenskapen.