Han är här!
Den 6:e augusti kl.03:13 föddes han. Lillebror. Nicola. Nico. Med en hel del dramatik. Han ville inte komma ut så sista timmen var rummet fullt av läkare och sjuksköterskor som var beredda på att ta hand om honom. Med hjälp av sugklocka så kom han tills sist ut och man kunde höra stämningen i rummet skifta från beredskap till lättnad. Han kom ut skrikandes och stark. Helt opåverkad av dramatiken just innan. Och så har han fortsatt. Så frisk och stark. Han sover massor, äter mycket och verkar mycket nöjd med sin existens i världen.
Jag däremot blev mycket påverkad av förlossningen och har fortfarande en bit kvar till att återhämta mig. Etfer Nicos entré ville moderkakan inte komma ut. Istället började jag blöda mycket och rummet fylldes återigen av folk. Nico hamnade i mormors famn där han sedan tillbringade de första 7 timmarna av sitt liv. Mig sprang de med i korridoren upp till operationssalen där jag sövdes och blödningen kunde stoppas. Men jag förlorade mycket blod och fick flera påsar under dagarna som följde för att försöka få upp blodvärdet. Efter att vi väl kom hem så fick jag en infektion och efter några dagar blev jag inlagd igen för att hantera infektionen och fortsatt blodbrist. Nu är jag hemma igen och hoppas att komplikationerna till sist ska vara över.
Så där befinner jag mig. Rätt medtagen men med världens bästa hjälp från mormor (som vi nu lär oss att kalla henne - Bombom var ju Lucas namn på henne. Får se vad Nicos blir...) Och med finaste, starka och friska lillebror. Sista månaden av graviditeten räknade jag bara ner dagarna. Det var inte alls kul att vara gravid längre. Ju mer hans ankomst närmade sig så kom jag på mig själv med att - som så många gånger innan - blanda ihop nuet och dåtiden. Jag upptäckte att jag i känsla och kropp var inställd på att börja om igen. Att i och med hans födsel så skulle sjukhusbesöken och behandlingarna börja. Jag skulle återigen vara mamma och erfarenhetsmässigt så är det vad jag vet om att ha ett barn. Att finnas där genom behandlingar, biverkningar och smärta.
Men jag visste också att så fort han kom ut - om allt skulle gå bra - så skulle jag förstå. Att nu inte är då. Att Luca inte är Nico. Lillebror är frisk och det här är ett nytt liv.
Och så blev det. Några sjukhusvistelser har det i och för sig blivit, men när det är jag själv som är inlagd så är rädslan och associationerna lättare att hantera. När Luca hade sina (till synes) friska perioder så ville jag inte reflektera så mycket. Inte hela riden försöka förstå och formulera det ofattbara. Jag skrev mer sällan. Jag ville bara vara i det som är. Så känner jag nu också. När förlossningskomplikationerna väl är över så vill jag bara vara i vår bubbla. Leva vårt liv tillsammans. Jag och mina två älskade pojkar - och alla fina omkring oss.
Jag skriver säkert igen. Men nu får livet rulla på.💚❤️️