pussmonster.blogg.se

Min älskade son, 

 

jag tycker om att fira din födelsedag. Dagarna innan är du så närvande, på ett sätt som du inte varit på länge. Jag påminns om känslan av att ha dig närvande och frånvarande samtidigt. En känsla som jag levde med så länge. Den är så stark. Nuförtiden tar det övriga livet oftast över. Den vanliga världen med jobbstress och fredagsmys och oro över läget i världen. Där man planerar semester och helgaktiviteter och där döden inte är närvande i varje ögonblick. Jag är tacksam för när du kommer nära igen och påminner mig om allt jag vet men som jag glömmer bort när jag lever i den vanliga världen. Om närvaro och kärlek och existensen. Om att det inte finns något annat. Inget annat. Om galenskapen i att glömma bort det, om och om igen. Om nåden i att bli påmind. Om och om igen. 

 

Det är bara när jag glömmer som jag fastnar i rädslor för påhittade faror. Det senaste året i form av ptsd. Men som jag hoppades på så har en bra psykolog hjälpt mig att förstå att ptsd botas med samma medicin som rädslan när du var sjuk. Med kärlek. Ibland blir rädslan så stor att jag tror att kärleken inte räcker till. Men det gör den alltid. Jag behövde bara ta en liten paus från snurret i den vanliga världen, för att kunna släppa fram den i sin fulla kraft. Just det, tänkte jag, efter de första samtalen med psykologen. Just det, det är ju så det funkar. Det är så jag tog mig igenom åren av kämpande och sorgen. Och nu är det så jag botar de rädslor som min kropp och mitt sinne hittar på.  (Jag vet inte om den är botad. Jag kan tänka mig att det kan komma situationer när den väcks igen. Men under hösten var den min ständiga följeslagare och nu märker jag att det är rätt många veckor sen jag kände av den.)

 

I år är Nico med och springer Barnens rus med förskolekompisarna. De springer för alla sjuka barn och för att samla in pengar till barncancerfonden. Jag är tacksam att din dag uppmärksammas. Jag har två pojkar, men det är inte ofta nuförtiden som min förstfödda får vara närvarande annat än i mitt (och andras) hjärta. Men imorgon är din dag - även i den yttre världen. Vi ska springa för dig och alla som nu kämpar. Sen ska jag köpa nytt lego till dig (jag tänker att du som 9-åring fortfarande gillar att bygga lego) och så ska vi dekorera graven med ballongen (till Nicos stora glädje) och äta grön tårta. Jag är tacksam för alla sätt som du fortfarande finns.💚